Thanks giving

Idag har det varit en annan speciell dag i Amerika, de har sannerligen många av dem. Så dagen idag? Jag var inne i city och såg Macy's Parade, den med de stora luftfigurerna. Väldigt häftigt faktiskt men ser de inte lite större ut på TV? Vi hade en rätt dålig plats, det var fullt på gatorna. Vädret var på topp dock, kan inte fatta hur varmt det är här nu, och vi är snart inne i december. De säger att det är och har varit en ovanligt varm höst och det uppskattar ju jag såklart. Ska det vara så ska det vara Svensk vinterkyla, annars kan det kvitta.

Nu är jag precis hemkommen från thanks giving-middag. Ingen traditionell kalkon dock, den åt vi igår. Vi var på restaurang med en hel del av familjens släkt. Och middagen passerade förvånansvärt smärtfritt.  Innan hade jag det typiska dilemmat "ska jag gå eller inte" när Jill frågade mig om jag ville med. Skräcken var två timmar av tystnad, blygsamhet och skam. Sitta som förlamad, äta sin mat och hoppas att man är osynlig; kolla på klockan, hur ofta kan man komma undan med att gå till toaletten? Även om man kan vara riktig trevlig och öppen om man vill kan man aldrig veta om man blir insläppt eller inte och jag är inte den som tränger mig på. Släkter kan verkligen variera och hur skulle de se på att ha en minderårig arbetarutlänning mitt ibland dem på en familje-thanks giving? Men det gick som sagt bra. De var riktigt trevliga och maten var underbar! Vi var 17 personer på två bord och jag hamnade vid mittenålderbordet (yes). Så jag hamnade alltså inte med någon från min familj utan det var personer lite äldre än mig, ett par föräldrar och en morfar. Väldigt, väldigt trevligt och Carly och Brooke turades om att komma upp till mig och fråga hur jag hade det och hur min mat var hela tiden.

Jag känner att "I'm getting there". Relationen med alla i familjen blir bättre hela tiden. Tycker att jag var och varannan dag tar mig i kragen och säger: "Från och med nu ska jag bli bättre på det här, göra mer såhär och mindre sådär". För varje gång jag gör det känns det som att saker går lite bättre. När man kommer till en familj på det här viset har jag förstått att det är förmycket begärt att de ska ändra på vanor och sig själva. Det är jag som är här för dem och deras behov. Vill man ha förändring på saker får man försöka se till sig själv. Det är inte mödan värd "to mind" dem.

Ännu ett bildelöst inlägg. Tycker det är riktigt supertråkigt att ta kort. Antar att jag inte gillar att göra saker som andra är addicted av. Vet att jag trampar många på tårna men det äcklar mig lite med bilder som är bättre än verkligheten, vissa lever för att ta kort. Föredrar att ha ett fint minne framför ett fint kort. Kommer antagligen ångra vartenda ord när jag väl är hemma. (Tog lite bilder av paraden i alla fall)

Nog om det
Lovisa

Förvånad

Så var det middagsdags igen. Alltid den där halvångesten över vad man ska laga till dem. Carly önskade smily fries (pomes frites som ser ut som smilisar) och vad ska man då servera till det? "Kyckling?" frågar jag. Carly rycker på axlarna och Brooke säger "No". Eftersom de inte har något bättre förslag gör jag det i alla fall. Små, tunna kycklingskivor med en egengjord halvmarinad – olivolja, soya och seasonal salt med morötter, paprika och lök på toppen i ugnen. När maten serveras hör man "I don't like mini peppar", "I don't like cooked vegetables", "I don't like cooked carrots". "Well, this is Lovisas cooked carrots so try them!" säger Jill. Alla tre barnen får ganska mycket kyckling på tallriken med grönsaker. Jack äter all kyckling och lite av grönsakerna, och så äter han ännu lite mer av grönsakerna när man säger till honom. Carly äter upp alltihop. Brooke äter allt utom löken. Allt detta utan ett ljud. Inte ett enda klagomål från Brooke. När man frågade Carly vad hon tyckte om maten fick man inte det vanliga svaret "I don't looove it..." utan "It was good!". Jag och Jill satt där och utbytte förvånade blickar. Inte ofta de äter så mycket och inte ofta en måltid passerar utan klagomål.

Vill också berätta om mitt nya projekt här. Jag har börjat ta ut glosor som jag lär mig. På några dagar nu har jag redan skrivit upp nästan 100 ord. Ord jag bland annat plockade från min bok som jag förövrigt läste ut idag. Man får ett väldigt bra flyt i språket när man är här såklart men ord kommer inte till en gratis på samma sätt som flytet gör. Känner att jag behärskar språket väldigt bra nu och faktiskt använder mig av hela mitt ordföråd. Det som man saknar är förmågan att kunna variera sig och brodera ut lite när man pratar. Det är ord som saknas – man tar sig runt dem hur lätt som helst men man vill inte ta sig runt dem, man vill veta dem!

Veterans day

Har haft en urkul helg. Fredagen inleddes starkt med utgång i cityt! Lika kul som sist och återigen i säng sent eller tidigt beroende på hur man ser det. Jag och Vanessa råkar ut för så konstiga grejor när vi är ute, helknäppt och helkul. En grej: När vi skulle ta taxin hem lät vi en svart kille dela taxi med oss. Han var assur för att taxi aldrig stannade för svarta killar och att hela staden var rasistisk och i synnerhet alla taxichaufförer. Han satt där, var väldigt upprörd och kastade massa skit på vår taxichaufför. Jag försökte lugna ner honom, fredsmäklaren som jag är och lyckades. Så himla kul, han sa "Ah, thank you so much for calming me down, feel a lot better now, thank you". Fattade inte hur jag lyckades, och han helt seriöst sade att han var lugnare! I alla fall, efter att jag lyckats lugna ner honom såg jag att taxichauffören också var svart, vilket jag gapskrattande påpekade för vår kompanjon.

Lördagen, jaaa, tog det lite lugnt sådär. Vi gick ut på kvällen astaggade för att se James Bond. Kokade nästan över innombords när vi kom till biografen och biljetterna var slutsålda, ville så se den filmen! Men vi gick och åt istället. Igår åkte jag och min ganska nya svenska vän Janina in till city. Vi linbanade över till Roosvelt Island, där vi såg Roosvelts Freedoms Park och en menalsjukhusruin. Därefter strosade vi omkring lite. Vi letade inspiration till julklappar till våra värdfamiljer. Kvällen avslutade vi i New Roc på biografen med James Bond!

Idag är barnen lediga här för det är veteranernas dag. Alltså en dag till minne för de amerikansk soldater som har dött i krig. Den dagen är väl behövlig med alla de människor Usa dödat i sina krig överallt?

Snö

Nu är Usa vitt, i alla fall där jag bor. Tack för nästa storm. Hus i New Rochelle har inte fått ström tillbaka från förra stormen och nu blir folk ännu mer strömlösa här. Som tur är har vi fortfarande ström (peppar peppar) men har satt alla telefoner och elektronik i huset på laddning ifall om att.

Vägarna är ashala också!

Och just det, såklart jag måste visa mitt stöd till Obama som alla andra, GRATTIS – till Obama men framförallt till hela Amerika, ni valde den bästa!

Det är ingen vanlig dag – det är valdag

Står på din sida idag Barack! Förutom att det är valdag idag så är det även min tremånaders dag här! Woho!

Strömmen strömmar igen!

Igår när vi kom tillbaka hem möttes vi av ljus och värme i huset <3 Strömmen är tillbaks för oss! Många hus här är fortfarande strömlösa, så vi har väl på ett sätt haft tur. Nu väntar jag bara på att bensinsituationen ska luckras upp, så man slipper snålåka. Förhoppningsvis slipper jag tanka överhuvudtaget den här veckan för min bil är hyfsat fulltankad. Fattar inte riktigt det där med vem som får tanka vilken dag men har inte orkat bry mig heller och hoppas jag slipper göra det också.

Igår hade vi filmkväll hela new rochellegänget (Rebecca, Viki, Bianca och Johanna). Snövit, tråkig film eller var jag bara trött? Rebecca sov sedan hos mig för att komma ifrån det huset hennes värdfamilj tillfälligt gästar (hon är fortfarande strömlös). Viki har sin sista vecka här nu, hon har gått in i rematch och kommer väl åka till sin nästa familj om en vecka. Tråkigt men är glad för hennes skull.

Taggar för tremånadersfirande här imorgon! Mamma, pappa, morbror med fru och kusin Niclas har bokat flyg till mig i slutet av januari, taggar för det också.

Något mer att berätta? Just det, vi bytte till vintertid igår, en vecka efter Sverige. Så nu är vi tillbaks på samma tidsskilnad, 6 h. Fattade aldrig att vi var i otakt men i och för sig så hade jag ingen internationell kontakt alls under förra veckan typ.
Ta hand om er
Tills vi möts igen
Lovisa

På flykt

Just nu är jag på ett ställe tre timmar från "hem",  i Massachusetts. Det är hos en familj vars barn är vänner med våra tvillingar. Vi har fortfarande ingen ström i New Rochelle och det började bli ganska kallt där i huset. Stormen har slagit mycket hårt, ni är säkert mer uppdaterade än mig haha. De har aldrig sett något liknande här. New Yorks tunnelbanor var fyllda med vatten ända upp, åttio hus brann i Queens, 2 miljoner utan ström och jag vet inte vad! Som tur var hade inte vi några översvämningar eller bränder där vi bor. Men många träd har fått ge vika för Sundy vilket har orsakat både strömlöshet och oframkomlighet på vägarna.

Påvägen upp hit behövde vi tanka bilen. Det kan vara fyra timmars väntetid för att tanka bilen och vi såg hur bilar köade upp på motorvägen för det. Folk vill ha bensin för att driva sina generatorer till husen då de inte har el. Vi lyckades på ett mycket smidigt sätt fylla upp vår bil dock, så synd att bilkön råkade vara på fel sida vägen från vårt håll hö.

Vad har vi haft för oss dessa dagar då?
Söndag natt – stormen började
Måndag – detta var värsta stormdagen. Strömmen gick vid ett, kom tillbaka en timme vid fyra och gick sedan igen. Föräldrarna var hemma och alla stannade inomhus hela dagen.
Tisdag – stormen hade lagt sig men allt var i en röra utanför huset.
Onsdag – Jill åket till jobbet, hon var tvungen eftersom hon är läkare. Jim valde att stanna hemma eftersom han kände att det antagligen inte fanns något vettigt att göra på hans kontor, han är advokat. Jag tog barnen på bio under dagen tillsammans med kompisfamiljens barn och deras barnvakt Yoil.
Torsdag – Båda föräldrarna var på jobbet. Jag tog barnen ut på lunch tillsammans med Yoli och hennes barn
Och idag åkte vi hit.

Barnen och även jag har läst en massa under denna tid. Jag fick låna en spansk bok av Yoli, så nu varvar jag mellan Paulo Coelho och 700-sidors boken av Robert Jordons episka serie på engelska såklart. Btw har jag nu introducerat denna serie för Jack och han verkar gilla den, får se hur många dagar det tar honom att läsa om mig.

Jag har inte lidit alls av denna storm, det har bara varit mysigt. Såklart vill jag ha strömmen tillbaka. Barnen har tagit detta riktigt bra, de har inte varit jobbiga en enda gång (eller?). Det hela har fört mig mycket närmre med familjen.

Jag hoppas innerligt, innerligt att de ringer imrogon och säger att vi fått ström tillbaks. För om så kommer vi, hela familjen åka på Yolis bröllop. Vill gärna gå på det bröllopet!