Matematik är livets melodi

Idag fick jag upp ögonen för en mattekurs (7.5 hp). Anmäla sig och börja direkt bara, utan kostnad, utan läromedel. Kunde inte låta bli. Så nu sitter jag här och räknar matte och återigen känner jag mig hel. Bestämmer mig för att ta en paus mitt i mina ivriga studier och får en lust av att städa. Snart kommer mitt rum vara städat. Vad hände här? Onsdagsnöjen.

April 19

Är för tillfället väldigt nöjd med tillvaron. Idag bokade jag biljetter till Peter Jöbacks premiär på Broadway tillsammans med Nellie och Janina. Nästa helg ska jag bara ägna åt Nellie. Kan ni tänka er, jag ska få återse min Nellie igen! Hon får stå för alla mina vänner från Sverige, jag ska riktigt gotta mig i det här alltså.

Idag fick jag också ett mail från nya chefen på Södergård. "Jag räknar med att du arbetar fr om 26/7 tom 18/8. Vill du fortsätta på timmar återstående tid som du är hemma så går det jättebra. Du kan väl höra av dig snarast om du fortfarande är intresserad." Jodå så att, klart är man väl fortfarande intresserad.

Samtidigt skickar min kära mor nu in min ansökan för Fysik 2 som jag tänkt läsa på heltid under augusti. Hur kommer det egentligen gå ihop samtidigt som jag ska jobba mig rik? Jaja, det får lösa sig. Världen har upplevt värre katastrofer. Sedan när september/oktober kommer har jag tänkt att åka iväg igen, till Sydamerika. Intensiva tider väntar, för samtidigt har jag också tänkt att faktiskt ha lite kul hemma och se alla mina favoritsvenskar igen.

Annars flyter väl tiden på här borta rätt bra. Jobbet är emellanåt segt. Jag gillar barnen så klart och är förundrad över hur lätt det är att handskas med dem nu jämfört med förut. De är nu anpassade till mig och mitt sätt. Jag tål inte när de skriker och det säger jag till dem. Jag agerar alltid på ett sätt som inte stressar dem eller uppmanar till skrik. Föräldrar här är väldigt bra på att egga upp sina barn och föra  väldiga diskussioner och argumentationer. Jag är kanske inte så strikt som jag borde vara. Om de inte lyssnar på mig visar jag mitt ogillande, sedan ignorerar jag dem eller går därifrån, det hjälper inte att skrika eller dra i 10- och 12-åringar. Mitt problem är egentligen inte barnan alls och har aldrig varit det. Ibland vet man inte vad som är problemet eller om problemet ligger i en själv. Jag har blivit extremt paranoid. "Är det mig de pratar om nu?", "Det var väl inget jag glömde att fixa med inne i huset?", "Vad tänker de om mig när jag gör såhär?", "Vet de att jag gör såhär?", "Vad förväntar de sig av mig?", "Går de och längtar till när nästa au pair tar över?". Jag tror detta är effekten av att inte helt trivas och kunna anförtro sig åt de man bor och jobbar med.

Skit samma tänker jag då, det är bara nio veckor kvar. Något annat som fick mig sjukt taggad på livet idag var min syster. Hon har en episk 20årspresent i tanken åt mig hiho. Hoppas att det går att fixa bara!